Affirmationer för Föräldraskap

Den här kategorin är inga föräldraråd, och den tar ingen ställning till hur du borde göra. Amning eller ersättning, skärmar eller inte, sömnträning eller inte, och de hundra andra beslut som ältas om och om igen i kommentarsfält innan någon har hunnit dricka upp sitt kaffe. Den erbjuder något mindre, och för en trött förälder ibland mer användbart: en kort mening med självmedkänsla för den som läser, i slutet av vilken sorts dag det än blev.

Det finns forskning bakom den tanken. Självmedkänsla betyder att du behandlar dig själv med samma värme som du skulle ge en vän, och att du ser att alla föräldrar har det svårt ibland, att det inte är ett privat misslyckande. Det är en stadigare plats att stå på än hård självkritik eller att intala dig att allt är bra, och i många studier hänger det ihop med mindre stress, ångest och depression. Inget av det betyder att du bryr dig mindre om dina barn. Det betyder att du slutar tolka varje svår stund som ett bevis på att du inte bryr dig tillräckligt. Raden Ofullkomlig kärlek är också kärlek rymmer hela tanken i fem ord. Den säger att utmattningen, tvivlen och stunderna du inte hanterade som du hade hoppats inte upphäver kärleken som finns under dem. Det är en snällare berättelse att ta med sig in i morgondagen, och en sannare. Och om det du känner är tyngre än vanlig trötthet, en känsla av att vara överväldigad eller avstängd som inte släpper, särskilt under tiden efter en förlossning, är det värt ett samtal med en läkare eller terapeut. Den här kategorin är sällskap i det vardagliga svåra, vid sidan av den sortens hjälp när du behöver den.

Källor: Neff, Self-compassion: an alternative conceptualization of a healthy attitude toward oneself (Self and Identity, 2003) · MacBeth & Gumley, Exploring compassion: a meta-analysis of the association between self-compassion and psychopathology (Clinical Psychology Review, 2012).

Läs en rad i den lucka som de flesta föräldrar faktiskt har: de två minuterna efter att barnen äntligen har somnat, rödljuset på vägen hem, väntan vid hämtningen, tvätten du viker med en hand. Den här kategorin kräver inget tyst rum och ingen dagbok. Den ber om en mening och ett andetag, för det är vad som realistiskt finns de flesta dagar.

Ta till en rad direkt efter de stunder som svider mest: den höjda rösten du ångrar, tålamodet som tog slut före dagen, dörren du stängde lite för hårt. Jag förlåter mig själv för stunder då jag inte var den jag ville vara ursäktar ingenting. Den ser bara till att skuldkänslan inte lever kvar längre än stunden den kom ur, så att morgondagen får börja på nytt.

Om du använder widgeten, låt blicken på hemskärmen vara hela övningen: en rad medan kaffet värms upp igen, en till innan du går tillbaka in i rummet. Det finns ingen ny vana att hålla uppe och ingen ritual att halka efter med. Föräldraskapet har redan nog av sådant.

Uppvaknandet klockan sex efter en natt som inte gav någon tillräckligt med sömn, när dagen inte har börjat och du redan går på reservtanken och nästa veckas tålamod.

Bilen, ensam i nittio sekunder efter lämningen, när du spelar upp hur du fräste till vid frukosten över något som i dagsljus tydligt inte var värt det. När jag reder ut en konflikt efteråt lär mitt barn sig något om kärlek. Det är försoningen som stannar i minnet, inte grälet. Barn brukar minnas att någon kom tillbaka till dem.

Skrollandet genom någon annans version av föräldraskap: det städade köket, det lugna svaret du inte hade i dig idag, bildtexten som får allt att se lätt ut. Sedan stänger du appen och går och är den förälder du faktiskt är, trött, envis och fortfarande där.

Och den vanliga vardagen som bara är logistik, skolskjuts, middag, bad, inga milstolpar och ingen kris, bara att finnas där igen som du gjorde igår och kommer att göra imorgon. Att finnas där, om och om igen, är kärlek. Det mesta av föräldraskapet är byggt av den sortens dagar, och väldigt lite av dem som hamnar på bild.